Astrologins utveckling

Martin Luthers horoskop, kuvertmodell, av Gerolamo Cardano, Nürnberg 1548.
Ordet astrologi kommer från grekiskan, där astron betyder stjärnbild och logos ungefär lära, men astrologin är betydligt äldre än sitt grekiska namn och står att finna långt utanför det antika Greklands räckvidd.

Ställ och tolka ditt horoskop

Stefan Stenudds bok med allt om astrologi och hur du tolkar ditt horoskop — ny upplaga 2021. 380 sidor.
Klicka på bilden för att se boken på AdLibris nätbokhandel.

Astronomin och astrologin var ända fram till modern tid tämligen integrerade och svåra att hålla isär. Det är först under de senaste århundradena som man med bestämdhet skilt dem åt.

Förr i tiden var de allra flesta astronomer också praktiserande astrologer — till en del kanske för att deras furstliga arbetsgivare krävde det, men ofta också för att de var övertygade om astrologins betydelse. Däremot finns nog ingen epok i historien när alla var ense om astrologins sanningshalt. Det har alltid varit fråga om åsikter och övertygelse, där somliga var helhjärtat för, andra lika helhjärtat emot och de flesta någonstans däremellan.

I vårt perspektiv är det svårt att se hur människor alls kom att söka efter ledtrådar till sina egna liv i något så avlägset som stjärnhimlen. Om de nu letade efter medel för spådom borde de väl först ha uttömt varje möjlighet närmare inpå dem? Ingenting är ju längre bort än stjärnhimlen, ens för den som tror att jorden är universums centrum.

Men just detta perspektiv, det geocentriska, det vill säga med jorden som världens mittpunkt, innehåller den troligaste förklaringen. Ty om jorden är alltings centrum, då måste rörelserna på stjärnhimlen ha någon betydelse just för jordelivet. Solens, månens och planeternas rörelser blev som budskap från gudarna — de anmälde vad som komma skulle och bildade symboliska ramverk till stora skeenden. Kometer, förmörkelser och sådana spektakulära händelser på himlen blev förstås ännu mer alarmerande exempel på gudomlig uttryckskonst.

Vad annat kunde stjärnhimlen vara till för, om den blott var en eter som omgav oss människor? Så länge det geocentriska perspektivet dominerade var det ingen orimlig tanke att stjärnhimlen och jordelivet följdes åt.

Egyptisk zodiak, Hathors tempel i Dendera, 100-talet.

Begynnelsen

Det är nog ingen överdrift att säga att astrologens yrke hör till världens äldsta. Alltsedan människorna började observera stjärnhimlen och grunna över dess cykler och rörelser, har man sökt ett samband mellan det celesta och det jordiska. Ingen kunde ju vara blind för solens betydelse eller för månens samband med ebb och flod. Hur hänförande måtte inte till exempel en solförmörkelse ha varit även för den allra mest primitiva neandertalare? Och vem undrade inte över orsaken till och meningen med månens regelbundna växlingar mellan ny och nedan?

Vi kan gott anta att en astrologi baserad på solen och månen praktiserades långt innan skrivkonsten gav människokulturen chansen att dokumentera sig. Och fornlämningar har visat att till exempel månens faser studerades redan för cirka 20.000 år sedan, eller tidigare.

Men det är skillnad mellan att blott observera himlafenomenen och att tolka dem som inverkande på människoliv. Det äldsta hittills kända dokumentet över astrologiskt tänkande dyker inte upp förrän omkring 2400 år före Kristus.

Det var den mesopotamiske kungen Sargon den gamle som formulerade en del teser om sambanden mellan företrädesvis solens och månens beteende och människornas liv:

Om månen är synlig på månadens första dag, så ska landet vara fridfullt och dess hjärta ska fröjda sig. Om månen omges av en mångård (halo), ska kungen härska allenarådande.

Om solen i nedan ser dubbelt så stor ut som den brukar, och tre av dess strålar är blåaktiga, då har landet förlorat sin kung.

Med tiden blev dessa teser fler och mer detaljerade, och kom även att omfatta planeterna. De gällde nästan alltid rikets affärer och härskarens hälsa och välgång — på den tiden var medborgarna inte mycket värda, och man tyckte att ingen annan än kungen eller landet som helhet kunde ha något samröre med så upphöjda ting som himlakropparna.

De som verkligen satte fart på astrologin var babylonierna, redan på 2000-talet före Kristus. De introducerade zodiaken och bevakade omsorgsfullt planeternas rörelser, så långt de kunde se. De planeter som ligger närmast jorden — Merkurius och Venus innanför jordens bana, Mars, Jupiter och Saturnus utanför den — går att se med blotta ögat.

För babylonierna var månen den allra viktigaste av himlakropparna, och därefter kom Venus, som knöts samman med deras gudinna Ishtar, som rådde över fruktsamhet och gröda. Jupiter lade man också ganska stor vikt vid, medan Merkurius, Mars och Saturnus bildade ett slags underordnad treenighet.

Babylonierna kartlade ekliptikan, solens skenbara rörelse över himlavalvet, och delade den i zodiakens tolv delar.

Vid tiden kring år 2000 före Kristus finns spår av astrologi också i det väldiga kejsardömet Kina och i Egypten, även om inga dokument är bevarade. Över huvud taget svävar vi mest i mörkret när det gäller astrologins ålder. Det mesta är gissningar och meningarna är delade.

Hermes Trismegistus, en mystiker och tänkare i 2000-talets Egypten, lär ha nedtecknat några visdomsord, vilka kopplar samman naturens beståndsdelar till en helhet, ungefär enligt principen "Såsom i himlen, så ock på jorden". En tes som flitigt repeteras av astrologer. Solen är alltings fader, sa Hermes, månen dess moder, vinden bär det i sin mage och jorden vårdar det.

I Egypten deklarerade farao Echnaton på 1300-talet före Kristus att solen var den enda gudomen, och även hos sumererna var gudarna vid samma tid lika med himlakroppar.

Europa

Det var i och med de gamla grekerna som astrologin blev dokumenterad i skrift och dess logik tog form. Pythagoras talade om sfärernas harmoni och absoluta lagbundenhet på 500-talet före Kristus, och vid samma tid stadfäste Empedokles idén om de fyra elementen, som upptogs och integrerades i astrologin.

Det gamla Grekland vimlade av fantasirika modeller av kosmos, där allt ordnades till system och bands samman och bildade helheter. Astrologin fick, precis som alla andra gamla traditioner och magier, en filosofisk prägel. Man lämnade observationer och enkla antaganden, och koncentrerade sig i stället på stjärnornas logik. Man uppställde teser och gjorde stjärnstudiet till en vetenskap.

Modern astrologi kan sägas ha grundats och formulerats i antikens Grekland, och sedan dess har inte mycket förändrats i den.

På 100-talet efter Kristus skrev Ptolemaios Tetrabiblos, en bok i fyra delar om astrologins praxis och principer. Den räknas som själva fundamentet till all senare astrologi.

Ptolemaios intog en strängt filosofisk och föredömligt klarsynt attityd till ämnet. Han gick grundligt igenom hela astrologin och var den som först specificerade aspekterna. I Tetrabiblos återfinns också idén om zodiaktecknens härskarplaneter, men där nämns ingenting om hussystemet. Det utvecklades senare.

När kristendomen tog över i Europa sattes astrologin i träda. Höga vederbörande ansåg att idén om himlakropparnas inflytande på människoliv kunde konkurrera med läran om den ende guden. Man ogillade astrologins implikationer, som antydde makter på andra håll och av mindre etiska kvaliteter. Därför lades stjärntydandet så gott det gick i träda, ända tills medeltidens långa mörker framemot 1400-talet blev till renässansens gryning.

Må så vara att trädan inte var fullständig. Vid de flesta hov odlades stjärnornas frön, kyrkan till trots — visa män och kungliga rådgivare var sällan obekanta med stjärnlogiken. Albertus Magnus hette en man verksam på 1200-talet, som propagerade för astrologin och studerade ämnet ingående. Han ville att läran skulle accepteras och förenas med kristendomen, men nådde ingen vidare framgång.

Norra stjärnhimlen, Albrecht Dürer cirka 1515.

Norra stjärnhimlen, träsnitt av Albrecht Dürer, cirka 1515.

Renässansen

Under renässansen blev magi och mystik på modet, och mängder av människor engagerade sig i dessa lärors såväl mörkare som ljusare sidor. Eftersom man öste ur den grekiska antikens källor, fick även astrologin sin renässans, om än i betydligt mer ockult form än tidigare. Man talade med beslöjad stämma om "makterna" och "celesta inflytanden", och det fanns plötsligt inte en regent som klarade sig utan sin egen astrolog. Fälttåg, prinsars födelser och bröllop — allt skulle kontrolleras med stjärnhimlen.

Detta krav gjorde att de som studerade astronomi med de allra mest naturvetenskapliga avsikter var mer eller mindre tvungna att även praktisera astrologi. Ingen frågade efter stjärnhimlens utseende eller lagar, ingen betalade för dess kartläggning — det som stod för furstarnas ögon var uteslutande tillämpligheten på deras egna maktspel.

Denna astrologins blomstring medförde dock att även astronomin fick en skjuts. Planetrörelserna observerades och nedtecknades. Det var många som undrade hur de fungerade och var nyckeln till systemet kunde ligga. I antikens Grekland hade gjorts modeller för planetrörelsernas geometri, men ingen visade sig stämma — deras dans på himlavalvet trotsade varje tänkbar modell.

Vetenskapen

I mitten på 1500-talet deklarerade Kopernikus att det är solen och inte jorden som är det centrum runt vilket planeterna roterar. Detta var på den tiden ett närmast oerhört påstående, som innebar att jorden plötsligt detroniserades, från att vara världsalltets centrum till att bli bara en bland andra satelliter runt solen. Kyrkan rasade och censurerade med eftertryck så länge det gick, men kunskapen spred sig som ett virus.

I sin förlängning blev den heliocentriska världsbilden, med solen i centrum, också ödesdiger för astrologin — varför skulle alla dessa stjärnor och planeter röra människorna, om jorden inte var mer än en himlakropp i mängden? Ja, denna upptäckt gav även det gamla gudsbegreppet nådastöten. Alla hävdvunna perspektiv på tillvaron blev plötsligt omkullkastade. Det var bäst att tro på ingenting alls. Och från den punkten växte vetenskapen. Naturbundenhetens rationella världsbild kom att bli allenarådande.

Astrologin försköts från att ha varit en tung och magisk doktrin till att bli mest ett sällskapsnöje för dem som ville kittla fantasin och leka med skrock eller föråldrade föreställningar. Alla mystiska doktriner knuffades ut från universiteten och vetenskapens domäner till att bli vanligt folks fritidsnöjen. En exotisk karamell att suga på för dem som hade tid över och inte tog så hårt på sanningen.

Men i och med 1800-talet, när magi och mystik återigen blev på modet och kom att spridas i betydligt bredare lager än någonsin förr, fick astrologin ett uppsving.

Den astronomiska vetenskapen hade då gjort det möjligt att tämligen exakt kunna förutse och beräkna planetpositioner, och därmed givit astrologin en möjlighet att genom komplicerad matematik och exakta siffror verka väldigt vetenskaplig. Intresset för astrologi vaknade och spred sig. Det skrevs mängder av böcker i ämnet.

Fortfarande var astrologin avskuren — för gott, verkade det — från den "tillförlitliga" vetenskapen. De som anslöt sig till astrologins världsbild var samtidigt medvetna om att den var skild från naturvetenskapernas verklighet. Astrologin blev mystik och ockultism. Någonting man trodde eller inte trodde på, men som varken kunde bevisas vara sant eller förkastas som falskt.

Så kom 1900-talet och masskulturen var ett faktum. Envar lärde sig läsa och astrologin blev betydligt förenklad för att kunna fånga allmänhetens flyktiga intresse. I den blomstrande vetenskapens tidevarv kände man inget större ansvar gentemot astrologins urgamla teknik. I vanligt folks ögon var det inte fråga om mer än stundens förströelse — att läsa sitt dagliga horoskop och bläddra i bilderböcker om hurdana Oxar och Jungfrur är.

Men den heliga vetenskapen fattade intresse för sin forna, nu nästan i grunden besegrade fiende. Man började se på astrologin med etnografens öga: Vad kan den lära oss om den forntida människans verklighetssyn? Varifrån fick hon en gång dessa idéer? Och under dessa försök att återvinna den av industrialismen förskjutna känslan för ursprunget, var det många som på nytt tog sig an de gamla föreställningarna och krävde respekt för dem. Man började bläddra i Tetrabiblos igen och hitta gammal visdom begravd i stjärnlogiken. "Kanske ligger det något i det här, i alla fall?" resonerade man.

Nu togs det modernaste av analysverktygen till hjälp, den skarpaste av skalpeller — statistiken. Man började undersöka astrologins teser med datamaskiner och de bredaste referensgrupper, och fann då samband mellan vissa planetpositioner och människors liv. Inte de samband, menade man, som den gamla astrologin hävdade — men ändå fullt klara samband, som måste betyda att det ligger en viss verklighet bakom idén att himlen och jorden fungerar som en integrerad helhet i människors vardag.

Idag

Man talar numera om att vetenskapen har kommit in i en återvändsgränd. Det är dags att förnya perspektiven och rasera gamla fördomar. Vår världsbild har blivit oss alltför trång. Man letar efter nya naturlagar, mer komplexa och sofistikerade, kanske mer öververkliga eller irrationella.

Här har astrologin fått en betydelse som den inte har haft sedan 1500-talet, och som innebär att den kanske förtjänar att tas på allvar. I stället för att förflytta astrologin till trons domäner, börjar man undersöka vad som är riktigt i de uråldriga teserna, och vad det kan bero på. Kort sagt håller astrologin på att bli en vetenskap igen.

Det här har medfört att just i detta övergångsskede har kritiken mot dess lära intensifierats och är präktigt inflammerad, eftersom astrologin nu plötsligt kan komma att visa sig som ett hot mot naturvetenskapens dogmer.

I viss mån handlar konflikten mellan det som kallas paranormalt och det som kallas normalt om mer än enbart vad som är sant och falskt. Den handlar om två sätt att se på verkligheten: å ena sidan det mekanistiska och materialistiska, som vill att varje fenomen ska visa sig ha en klart uttydbar mekanism, en enhetlig logik, och vara strikt begränsat till orsak och verkan. Idén om att äppelträdet inte har ett dugg att göra med päronträdet bredvid, förrän deras rötter växer ihop.

Johannes Keplers modell för solsystemet, från "Mysterium cosmographicum", 1621.
Å andra sidan det mystiska perspektivet, som söker efter principerna och lagarna bakom allt vad verkligheten visar upp och som strävar efter att se likheterna hos tillvarons alla sidor, i stället för att kartlägga olikheterna. Uppfattningen att allt i tillvaron är integrerat, uttryck för en helhet och en upphöjd enhet.

Man kan säga att det är viljan att dela universum som står mot viljan att ena det. Därför är debatten så pass häftig och åsikterna i respektive läger så överdrivet dogmatiska.

Vi har en fascinerande tidsålder framför oss. Säkert är att vi står inför en radikal förändring av begreppet verklighet. Och astrologin kan definitivt räknas som en av de bidragande till den utvecklingen.

NÄSTA

Andra böcker av mig

Homo rudis och världens uppkomst

Skapelsemyternas innehåll och mönster, samt hur de har tolkats genom århundradena, av Stefan Stenudd. Klicka på bilden för att se boken på AdLibris nätbokhandel.

Tao te ching, av Lao Tzu — översatt och kommenterad av Stefan Stenudd.

Tao te ching, taoismens källa

Den kinesiska klassikern om stillsamhetens livsvisdom enligt Lao Tzu, i svensk tolkning med utförliga förklaringar av Stefan Stenudd. Klicka på bilden för att se boken på AdLibris nätbokhandel.

Meny

Allt om ditt stjärntecken och vad det säger om dig enligt astrologin:

Väduren

Oxen

Tvillingarna

Kräftan

Lejonet

Jungfrun

Vågen

Skorpionen

Skytten

Stenbocken

Vattumannen

Fiskarna

Stjärnteckentest

Vilket stjärntecken är du mest lik?

Stjärntecken för alla datum

Räkna ut ditt astrologiska stjärntecken exakt.

Allt om horoskop och astrologi

Hela boken Ställ och tolka ditt horoskop online.

Förord

Astrologins beståndsdelar

Solen i horoskopet — ditt stjärntecken

Horoskopets kombinationer

Planeterna i zodiaken

Ascendenten (AC) och husen i zodiaken

AC i Väduren

AC i Oxen

AC i Tvillingarna

AC i Kräftan

AC i Lejonet

AC i Jungfrun

AC i Vågen

AC i Skorpionen

AC i Skytten

AC i Stenbocken

AC i Vattumannen

AC i Fiskarna

Planeterna i husen

Aspekterna i horoskopet

Tolkning av horoskopet

Några tolkningstekniker

Partnerhoroskop

Gör det själv

Efterord

Horoskop för nya millenniet

Astrologiska förutsägelser för hela 2000-talet, samt utförliga beskrivningar av hur astrologisk tolkning av Sveriges och hela världens horoskop går till.