Vattumannen (Aquarius), av Leopoldus 1489.

Vattumannen

Vattumannen är den allvarliga andens tecken. Vattumannen tänker djupt och analyserar sin värld i avsikt att förstå dess innersta väsen. För Vattumannen är lättsamhet sällsynt och få ting är för honom så små att de saknar betydelse. Han grunnar mycket, även om det inte alltid framgår tydligt ens för honom själv. Världen är ett mysterium, men inte olösligt. Vattumannen gör vad han kan för att förstå det. Att leva är för honom en gåva som det gäller att förvalta väl, och nyckelordet för detta är kunskap. Vitterheten är hans förnämsta gudom.

Vattumannen, från en stjärnkarta av Albrecht Dürer.

Kardinal dekad, 20 – 29 januari

Människor med solen i denna del av Vattumannen har ett behov, en törst efter kunskap, som aldrig får nog. De vill förstå på djupet – de utforskar, undrar, tänker, resonerar. Livet är för dem dödligt allvar. De som har solen i denna del av Vattumannen känner ansvar för det mesta omkring sig och kan inte ta någonting lättvindigt. De spänner sin blick i allt som dyker upp, dröjer länge med att gå till beslut eller vända sig mot annat och är fulla av eftertanke. Det som en gång väckt deras intresse, släpper de sedan aldrig helt.
     Den kardinala Vattumannen har höga ideal och ger nästan upp sig själv i en gemenskap han uppskattar, inte för att han har svag karaktär, utan det omvända – han lägger hela sin starka karaktär i att bli ett med gruppen och har inga svårigheter med de största uppoffringar för detta. Den här Vattumannen har många principer och en utvecklad etik, även om han drar sig för att gå ut och slåss för dem. Människan och hennes kosmos är heliga ting för honom, och han har närmare till både andens och himlakropparnas rymd, den långa historien och den fjärran hägrande framtiden, än till sin omedelbara vardag. Men även vardagen ger denna Vattuman en betydelse långt utöver det rutinmässiga.
     Förhållandet till fadern är djupt och komplicerat. De lär känna varandra så i grunden att inget i deras relation är enkelt. De går långt för att uppfylla ömse­sidiga skyldigheter, diskuterar länge om de minsta petitesser och är inte nöjda förrän båda nått samma ståndpunkt. Förhållandet är så mentalt betonat att där inte finns plats för så mycken hjärtlighet.

Stjärnbilden Vattumannen, persiskt 1600-tal.

Fast dekad, 30 januari – 9 februari

Detta är kontemplationens dekad i Vattumannen, med meditativ klarhet och rent mytiskt långtgående tankebanor, men också dunkelmodets, med anlag för ångest och mörka tankar som håller människan fången och stjäl hans glädje. Denna Vattuman vill ordna sin värld till en begriplig helhet, vilket inte alltid betyder att andra skulle se denna helhet som särskilt lättillgänglig. Den som har solen i denna del av Vattumannen analyserar och definierar tills allt står honom klart, sedan sluter han det inom sig och lägger det på dess plats i minnets arkiv. Vad han inte förstår irriterar honom och pockar på hans intresse tills det är utrett, och aldrig vill han handla spontant eller för en enkel känslomässig tillfredsställelse.
     Världen är komplicerad, men han går en långsam marsch mot förståelse av allt, beredd på att det kan ta både en och flera livstider. Den fasta Vattumannen vill nå allts innersta väsen och lämnar inga frågor obesvarade, varken egna eller andras. Ofta sluter han sig inom sig själv och har inga större behov av att göra sig förstådd eller alltid kommunicera med sin omgivning. Den här Vattumannen lever gärna med fasta rutiner, efter bestämda mallar. Ett sparsmakarliv där kvalitet är oändligt mycket viktigare än kvantitet. Andra människor respekterar han eller fördrar, men håller på ett visst avstånd, även om han låter sig engageras i kollektiva sammanhang, oftast av ideell natur.
     Förhållandet till fadern är fast format med få överraskningar eller förändringar. De känner varandra mycket väl och fadern tenderar att vara aningen beskyddande, noggrann med vad barnet ska och inte ska ta del av – ett förhållande som med tiden kan behållas, med ombytta roller. De trivs väl ihop, även om lek och glada skratt, eller varma omfamningar, sällan förekommer. Det är en gemenskap i anden.

Rörlig dekad, 10 – 19 februari

I denna del av Vattumannen lever den ständiga undran, sökandet efter sanningar och samband som håller och är äkta. Denna Vattuman blir aldrig färdig i sin analys, är aldrig nöjd med sina förberedelser och drabbas ofta av vankelmod eller dystra föraningar. Den rörliga Vattumannen har en inre oro, som han med bildningstörst och upprepad analys söker döva. Denna törstande ande finner många vägar och utforskar många fält av tillvaron, men behåller alltid ödmjukheten och öppenheten för att alla sanningar har luckor och vilar på förrädisk grund.
     Den som h ar solen i denna del av Vattumannen umgås med många, diskuterar och frågar ut, övertygad om att mänskligheten måste enas runt svar och värden för att de ska bli de rätta. Hans nyfikenhet dör aldrig och är vaken för de galnaste vägar eller underligaste samband. Den rörliga Vattumannen drömmer om framtiden, då alla vår tids mysterier ska vara klargjorda, och känner därför en viss ångest över att hans eget liv är alltför kort. Tiden räcker inte till.
     Det mesta intresserar den rörliga Vattumannen, för allt som finns fyller en funktion och hör ihop i ett sammanhang, till vilket han försöker finna nyckeln. Han är inte den som måste övertyga andra om sina teorier, utan är öppen för att pröva andras förslag långt mer än hans förnuft säger är nödvändigt. Dessutom engagerar han sig gärna i en ideell gemenskap och fogar sig till den nästan intill självutplånande. Ändå har den rörliga Vattumannen inte svårt att kliva ut och byta till andra värderingar, eller förvandla hela sin världssyn i enlighet med vad nytt som uppenbaras för honom.
     Förhållandet till fadern är anspråksfullt och alltid under utveckling. De kommunicerar rikligen och hyser en väldig nyfikenhet för varandra. De aktar sig för att fälla fasta omdömen om varandras liv och leverne, men behåller alltid ett kritiskt öga. Fadern önskar mycket av sitt barn, som tydligt känner trycket av detta. Kontakten är sällan rikare än de önskar den, och de känner att de behöver varandra, ibland så mycket att de skulle vara rädda att möta världen utan den andra.
NÄSTA