Vad ska man tro?

Trots att få människor är särskilt insatta i astrologin finns det knappast någon som inte har en bestämd åsikt om den. Antingen är man helt för astrologin och övertygad om att horoskopet kan berätta det mesta om vad människan är och blir – eller är man helt emot och kallar alltihop för skrock. Varken den ena eller andra attityden är särskilt fruktbar.
     Vad astrologin framför allt behöver är kritisk granskning, prövning och kartläggning, så att vi i framtiden ska veta mer och veta säkrare, både om dess tillförlitlighet och hur den ska tolkas. Till detta är ingendera åsiktsgruppen alltför behjälplig: för-gruppen tenderar att vara alltför okritisk mot ämnet och ovetenskaplig i sina metoder, emot-gruppen tycker inte att ämnet alls förtjänar något seriöst närmande. På det viset är det risk att astrologin förblir i det obekräftades domäner.
     Det finns faktiskt en fördel med att astrologin svävar så pass i det ovissa som den gör. Vår värld är inte alltid den allra vänligaste. Kunskap och vetande används inte uteslutande i det godas tjänst.
     De flesta överheter skulle med förtjusning anta ett system som redan vid deras födsel avslöjade medborgarnas fel och förtjänster, såsom horoskopet antas göra. Perspektivet är minst sagt skrämmande. Om astrologin vore en absolut vetenskap skulle människor vara dömda så fort deras födelsetid blev känd. Direkt från förlossningssalen till fängelset, eller för den delen till tronen.
     Å andra sidan är det naturligtvis absurt att vilja hejda astrologins klargörande, av rädsla för att den skulle missbrukas. Okunnighet kan inte rädda oss från våra samhällens dumhet. Man vågar i alla fall hoppas att vår kultur ska utvecklas i jämna steg med vårt vetande, så att vi inte bränner oss alltför illa på resurser som vi inte är mogna för.
     Det kunde vara lämpligt att kasta ett öga på de argument som brukar föras fram för och mot astrologin. En sådan inventering är inte heller någon lätt uppgift, just därför att ämnet är så inflammerat, och en förnuftsmässig behandling av det så pass sällsynt. Nedan vill jag ändå försöka ge ett litet axplock.

Argument mot astrologin

Argument mot idén att det skulle råda något sam­band mellan stjärnhimlen och människors liv är långt ifrån så talrika som argument för den. Mestadels avfärdas ämnet bara med ett beskt ord om dess orimlighet, utan att orimligheten närmare specificeras eller motiveras.
     Det vanligaste argumentet är ett bryskt: "Det är ju omöjligt!" Med det menas att vår vetenskapliga världsbild helt enkelt inte har något utrymme för astrologiska samband. De skulle trotsa själva natur­lagarna, så gott vi känner dem, och därför kan det inte ligga något i astrologin. Argumentet förutsätter förstås att vi vet vad som finns och vad som inte kan finnas, men är det något som vetenskaps­historien har lärt oss så är det att aldrig vara så säkra på det.
     Om avvikelser från etablerade vetenskapliga fakta vore omöjliga, skulle vi alltjämt tro att jorden är platt och att hela universum cirklar runt den. Att astrologin bryter mot våra vetenskapliga paradigm gör den inte omöjlig, däremot förstås osannolik.
     Man kan också hänvisa till att det har bevisats i vetenskapliga undersökningar att astrologin inte stämmer, men de få undersökningar som gjorts – med undantag för Gauquelins, som jag återkommer till – har nästan enbart prövat sådana enkla påståenden som att människor födda i vissa soltecken i högre grad än andra skulle ansluta sig till vissa yrkeskategorier – att t. ex. militärer oftare är Vädurar än andra soltecken, och så vidare. Inte ens den mest fanatiska astrolog vill skriva under på ett så enkelt synsätt. Solen har dessutom inte särdeles mycket att göra med yrkeslivet – det vore betydligt rimligare att titta på sjätte huset i så fall. Mig veterligen har inte några noggrannare statistiska undersökningar av den sorten gjorts, återigen Gauquelin undantagen.
     I brist på dessa vetenskapliga belägg, brukar argument mot astrologin hänvisa till det allom prisade sunda förnuftet. Man säger till exempel att om födelsetidpunkten hade sådan betydelse, skulle människor födda samtidigt leva ytterst snarlika liv, och det gör de väl inte! Egentligt grundar sig det resonemanget på något lika oprövat: lever människor som är födda samtidigt likartade liv? Vi vet inte.
     Man måste också minnas att så många inte kan komma i fråga, eftersom identiska horoskop kräver att man föds på samma plats och tidpunkt, och astrologen ger en skillnad på bara några minuter den allra största betydelse. Tvillingfödslar kommer präktigt nära, även om det brukar skilja tio minuter eller mer mellan tvillingars födslar. Och nog vågar jag påstå att tvillingar ofta lever mycket snarlika liv – särskilt enäggstvillingar, naturligtvis. Om det sedan beror på horoskop eller miljöfaktorer, låter vi vara osagt. Här finns i alla fall ännu inte ett hållbart argument mot astrologin.
     Man bör komma ihåg att det inte är en mot­sägelse att konstatera både att horoskopet skulle vara sant, och att sådant som arv och miljö formar människans karaktär och framtid. Horoskopet ger en bild av hur människans liv kommer att se ut – inte varför. Horoskopet skildrar människans karaktärs­drag, det är inte i sig upphovet till dem. Man måste komma ihåg den skillnaden. Sålunda är det fullt möjligt – om astrologin stämmer – att arv och miljö formar människan, dock åt det håll som horoskopet visar. Att peka på dessa faktorer som argument mot astrologin, vilket många vill göra, har därför inget fog.
     Ytterligare en märkvärdig metod att avfärda astrologin är genom att påvisa hur lättlurade människor är. Flera gånger har ungefär samma test gjorts: att skicka ut ett och samma, slumpvis hopsatta horoskop till en stor grupp människor, av vilka sedan en övervägande del tycker att det stämmer som ögat på dem. Det berättar förstås en hel del om hur godvilligt vi människor låter oss manipuleras, men säger ingenting om astrologins verklighetsförankring.
     Lika lite säger resultaten av gissningar på människors stjärntecken, som astrologer då och då ställer upp på. Vad som där möjligen kunde bevisa sig – och det finns många, inte bara astrologer, som är utmärkt skickliga på detta – är människors klarsynthet, möjligen rentav klärvoajans. Astrologin i sig har det mindre med att göra.
     Annars är det vanligt att fälla astrologin på den grunden att den inte övertygande lyckats bevisa sig. Det är väl en lite bakvänd argumentation, men med tanke på alla årtusenden som astrologin praktiserats känns den förvisso motiverad. Ändock, hur många har verkligen givit astrologin chansen och fått sitt eget horoskop upprättat och tolkat enligt alla konstens regler? Ytterst få. De flesta grundar sin uppfattning på tidningarnas förfuskade horoskopspalter eller på färgglada presentböcker som berättar hur Vädurar, Oxar och de andra är beskaffade och vilka de inte borde gifta sig med – källor som förkastas också av astrologer.
     Det är även vanskligt att döma astrologin efter hur väl horoskopet passar på en själv, då verklig självkännedom är ganska få förunnad.
     Men naturligtvis döljer sig här en astrologins svaghet. Vore horoskopen mer övertygande, så tillvida att deras tolkning vore homogen hos flertalet astrologer, och utsagorna med ledning från dem mer konkreta än vad som brukar vara fallet – då vore astrologin för länge sedan prövad med all rättvisa.

Argument för astrologin

Argumenten för ett samband mellan stjärnhimlens rörelser och människors liv är till det absolut högsta antalet de enskilda astrologernas egna erfarenheter, och därför ytterst svårgranskade. Envar som ägnat sig åt horoskops upprättande och tolkande brukar kraftfullt hävda att han eller hon fått astrologins riktighet hundrafalt bevisad för sig. Men de är i och med sin praktik redan från början anhängare av astrologin, och det krävs inte mycket för att övertyga en redan troende. Innan deras resultat har sam­manställts och granskats utifrån koncisa mallar, kommer vi inte långt med deras argument.
     Kanske vågar man ändå peka på att det måste ligga något i astrologin då den under så många tusen år haft så många övertygade tillämpare – och ännu har det, i vår tid av naturvetenskaplig krasshet. Ett sådant resonemang för dock ingenstans. Mängden anhängare spelar ingen roll, så länge vi inte kan fastställa den säkra orsaken till deras övertygelse. Det är ingen sällsynthet i vår historia att även den stora folkmajoriteten haft grundligt fel.
     Dock är det säkerligen de många astrologernas övertygande arbete, som gjort att läran inte för länge sedan förkastats av hela vår kultur, och att frågan om dess trovärdighet av många betraktas som obesvarad.
     Argument för astrologin kan se olika ut beroende på hur man vill definiera orsakerna bakom sam­banden mellan stjärnor och människor, som jag återkommer till längre fram.
     Vanligast är att man talar om ett direkt kraft­utövande från himlakropparna, något i stil med gravitation eller ett slags strålning. Tanken är inte så svindlande som många vill göra gällande. Att både sol och måne på det kraftfullaste sätt påverkar naturen är välkänt. Varför skulle inte andra planeter spela en roll, om än betydligt mindre? Man slås då genast av att astrologin graderar planeternas inflytande nästan såsom en fysiker skulle göra: solen är viktigast och har det ojämförligt starkaste inflytandet. Därefter månen. Långt svagare sägs Venus, Mars och Jupiters infly­tande vara, och än väsentligt svagare Saturnus och de övrigas. Få astrologer skulle skänka till exempel Merkurius någon större betydelse. Denna särskiljning stämmer inte illa med hur en astronom skulle resonera, utifrån himlakropparnas storlek och avstånd till jorden.
     Ändå vill jag inte slå hårt för ett sådant reso­nemang. Det är gud bevars naturvetenskapligt så det förslår, men likaså alltför trångsynt. Himla­kropparna utövar förvisso ett inflytande i såväl det stora som det subtila, även deras vinkelförhållanden (aspekter). Men vill man förklara horoskopet uteslutande från detta synsätt hamnar man snabbt i väldiga irrgångar. Fenomen som exempelvis jordaxelns rotation blir då onödigt komplicerade att förklara.
     Ett näraliggande resonemang är en psyko­logiserande förklaring som stämmer bra med solen. Solens lopp över zodiaken är också ett lopp över årstiderna. Man kan gott tänka sig att någon som varje år firar sin födelsedag under den spirande vårens tid, då solen befinner sig i Vädurens tecken, skulle kunna visa all den iver och vaknande kamplust som Väduren symboliserar. Eller att den som fötts i vinterns sista månad borde identifiera sig med Fiskarnas längtande, rastlösa anda. Det ställer sig inte särskilt svårt att applicera det tänkandet på samtliga zodiakens tecken. Högsommarens styrka och prakt leder lätt till Lejontemperament, vinterns kyligaste tid till Vattumannens djupsinne och tungmod, höst­dagjämningen till Vågens behärskning, och så vidare.
     Men försöker man sträcka det vidare till horo­skopets övriga planeter och faktorer, får man det svårt. Den psykologiska sidan är dock markant inom alla metafysiska doktriner. Varje astrolog är medveten om den självuppfyllande profetians princip, och tar det därför varligt när han tolkar horoskop åt folk.
     Efter alla dessa vagheter är det dags att tala om den franske psykologen Michel Gauquelin, och hans arbete under 60- och 70-talet. Han hade tillgång till ett mycket stort antal horoskop och en datamaskin, och letade på så sätt fram statistiska abnormiteter, det vill säga procentfördelningar som inte skulle dyka upp om slumpen vore det enda sambandet mellan stjärn­himlen och människors liv.
     De mest näraliggande teserna, som att människor med solen i vissa stjärntecken skulle hamna i vissa yrken, fann han inget som helst statistiskt bevis för. Men han gick vidare och fann vissa statistiska belägg för astrologin, till exempel att militärer, veten­skapsmän och idrottsmän i högre grad än flertalet och i betydligt högre grad än konstnärer, har planeten Mars i stigande eller zenit i sina horoskop (runt första och tionde huset). Han fann även att Saturnus, Jupiter och månen placerade sig signifikativt i olika yrkes­grupper.
     Vad han fått belägg för stämmer i hög grad med traditionell astrologisk teori.
     Gauquelin är ännu den så gott som ende fors­karen som nått klara resultat som talar för astrologins trovärdighet, samtidigt som han kanske också är den ende forskaren som behandlat ämnet så pass seriöst och utförligt. Hans remarkabla statistik rör sig dock bara med de nämnda planeterna och horoskopets väderstreck (ett förenklat hussystem). Zodiaken negli­gerar han fullständigt.
     Det är i och för sig rimligt att han når konkreta resultat med hjälp av husen, som enligt astrologin ska visa på var, i vilka miljöer och praktiska situationer de olika anlagen kommer till uttryck. Övrig astrologi rör sig oftare kring de statistiskt mer svåråtkomliga sidorna av personligheten.
     Inte heller har Gauquelin någonstans nått riktigt imponerande klara siffror. Av alla hans militärers horoskop var det 20% som hade Mars i stigande eller zenit. En ren slumpfördelning skulle placera 17% där. Antalet konstnärer med Mars på samma ställe var endast 14%. En skillnad på 3 procentenheter åt båda håll, alltså. Det är inte mycket. Riktigt spännande skulle det bli om han hittade en astrologisk om­ständighet som närmade sig 100% eller i alla fall skilde sig avsevärt från vad slumpen skulle ge.
     De små sifferskillnaderna finns i alla fall kvar, även när försöken upprepas med andra horoskop­samlingar, och de anses tillräckliga för att inte kunna uppstå av en slump. Därför ställde Gauquelins resultat till med sådan kalabalik bland natur­vetenskapen banerförare, att en amerikansk organi­sation till och med tog sig för att förfalska under­sökningen för att kunna avfärda den.
     Vad som skulle behövas för att nå mer signi­fikanta siffror vore mer preciserade astrologiska teser, i det närmaste villkorslösa påståenden utifrån horoskopet, som enligt astrologin ska gälla för nästan samtliga personer vilkas horoskop uppfyller de strikt bestämda kraven. Teser av typen: "personer med den planeten i det stjärntecknet och det huset är så och så".
     Mig veterligt har Gauquelin inte gjort några sådana försök, eller har han inte hittat resultat som ger så pass statistiskt klara utslag. Inte heller verkar han ha tittat närmare på de grupper av horoskop som inte följer tendensen – militärer som inte har Mars i stigande eller zenit, och konstnärer som har Mars där. All denna vaghet gör att hans resultat inte har mycket större betydelse än att de är en nagel i ögat för astro­logins belackare.

Egen granskning

Som synes är astrologin i det närmaste ett vitt fält på kunskapens karta. Envar som roar sig med astrologin och ställer horoskop i någon mängd kan med fördel ägna sig åt lite anspråkslös forskning efter givna linjer. Det kan vara ett bra sätt att bekanta sig med astrologins teser och samtidigt få ett kritiskt och prövande perspektiv. Man bör inte svälja astrologins alla påståenden utan att låta dem gå igenom den praktiska prövningen.
     Ett rimligt tillvägagångssätt som var och en kan pröva, för att sålla fram bevis för eller mot astro­login, är just att samla ett antal påståenden om horoskopets samband med människan det är ställt på, kontrollera detta på en större mängd horoskop och se hur det slår ut.
     Man kan till exempel säga att personer med Skytten i tolfte huset i sina horoskop, har ett större eller mindre synfel. Sedan kontrollerar man detta med ett så stort antal personer som möjligt. Man bör då också kontrollera sådana som inte har Skytten i tolfte huset, som jäm­förelse, och även ett antal slumpvis plockade horo­skop av båda sorter.
     Svaren kan då sprida sig över sex alternativ:
     Alternativ 1 = de med Skytten i tolfte huset som har synfel.
     Alternativ 2 = de med Skytten i tolfte huset som inte har synfel.
     Alternativ 3 = de med något annat tecken än Skytten i tolfte huset som har synfel.
     Alternativ 4 = de med något annat tecken än Skytten i tolfte huset som inte har synfel.
     Alternativ 5 = de i den blandade gruppen horoskop som har synfel.
     Alternativ 6 = de i den blandade gruppen horo­skop som inte har synfel.
     Nu är det dags att göra jämförelser. Om den blandade gruppen är tillräckligt stor, helst minst hundra horoskop, kan fördelningen av personer med och utan synfel betraktas som normalförhållandet. Låt oss säga att en tredjedel av dem har synfel – då innehåller alternativ 5 hälften så många horoskop som alternativ 6. Om nu fördelningen är densamma mellan alternativ 1 och 2, med hälften så många i det första som det andra, eller däromkring, då kan vi genast glömma påståendet. Men antag att fördel­ningen skiljer sig kraftigt, så att det i stället är dubbelt så många horoskop i alternativ 1 som i 2. Då är vi verkligen något på spåren. Tag då en titt på alternativ 3 och 4. Där bör 3 vara mindre än hälften av 4, om det ska stämma.
     Sedan kan det vara intressant att studera alternativ 2 och 3 närmare, de som så att säga förbryter sig mot påståendet. Vad utmärker dem? Kanske de i alternativ 2 bara har en bit av Skytten i tolfte huset, kanske de i alternativ 3 har en på annat sätt försvagad Skytt. Med lite arbete är det möjligt att man hittar vägen till att göra påståendet i högre grad giltigt, så att antalet i alternativ 2 kryper betydligt närmare noll.
     I vårt exempel skulle det kanske nås om man säger att personer med större delen av Skytten i tolfte huset, som inte har solen, månen eller Venus i det tecknet, har ett större eller mindre synfel. Man prövar sig fram.
     Jag är säker på att alla horoskopmakare skulle ha gott utbyte av sådana experiment. Man ska dock ha klart för sig att ens resultat inte är mer än finger­visningar – absolut inga regelrätta vetenskapliga bevis. Ända tror jag att om detta utfördes lite oftare bland astrologer, skulle ovissheten inom detta ämne snart nalkas sitt slut.
     Här kan det vara lämpligt att snudda en sekund vid den vardagsprövning som astrologins prakti­kanter så ofta utsätts och utsätter sig för. Jag menar detta att gissa andra människors soltecken. Det kan nog vara en lärorik övning, i och för sig, men den säger absolut ingenting om astrologins tillförlitlighet, utan faller ju tillbaka på den gissandes egen män­niskokännedom och insikter i astrologin. Horosko­pet är långt mer komplext än ett soltecken lösryckt ur sitt sammanhang. Dessutom måste en sann metafysiker göra den invändningen, att rätt gissat soltecken lika gärna kan vara ett utslag av telepatisk förmåga.

Förklaringsmodeller

Låt oss nu anta att det finns ett samband mellan stjärnornas rörelser och människors liv – vad kan det i så fall bero på? Vad är det för okända naturlagar som gömmer sig bakom detta samband?
     Naturligtvis är det aningen förhastat att gå in på detta innan astrologins trovärdighet ordentligt kon­staterats. men jag vill ändå insistera på att det kan vara intressant att spekulera en smula.
     Det som först faller en in, och som jag redan snuddat vid, är att planeterna och stjärnhimlen skulle utöva något slags direkt kraft på oss – strålning, dragning eller vad det kan vara. Vi känner till att alla kroppar har gravitationskraft, och att inte bara stjärnorna utsänder mängder av olika sorters strålning. Varför då inte tänka sig ett karaktärsdanande inflytande?
     Utvecklar man en sådan modell, måste man tänka sig ett slags mixtur av strålning för att förklara horoskopets inflytande. Om Mars utstrålar ett slags aggressionens kraft och stjärntecknet Lejonet förmed­lar självmedvetande, blir deras kombinerade inflytande en burdus själviskhet och personlig kraft – mycket förenklat. Då kan man tänka sig att människan i födelseögonblicket så att säga ristas med den egenskapen. Detsamma gäller med de övriga beståndsdelarna i horoskopet, det vill säga stjärnhimlen som den ser ut just vid födelsen.
     Det är i och för sig inte så orimligt att tänka sig, att människan i det ögonblick hon lämnar livmodern exponeras för sådana astrala energier som består under resten av hennes liv. Det är dock inte min favoritteori, framför allt för att den känns väl inskränkt och anpassat naturvetenskaplig. Jag vill hellre försöka finna ett mer metafysiskt perspektiv.
     För mig är det absurt att himlakropparnas avlägsna ringdans skulle utöva så underliga krafter. Det smakar efterkonstruktion, att materians krafter skulle forma psyket. Karaktär och anda är abstrakta fenomen. Då bör man leta efter en abstrakt för­klaring. Jag har för tillfället en favorit:
     De flesta astrologer är ense om en halvt karmisk världsbild, att människoande binds till kroppslig existens i ett slags syfte, med en sorts mening. Att det alltså finns en logik bakom varje människas födelse och liv. Jag föds på en viss tid och plats, av vissa föräldrar – allt i enlighet med det öde jag kommer att gestalta. Astrologer brukar tala om att människan väljer att födas vid en given tidpunkt, för att på bästa sätt kunna uppfylla just sina livsuppgifter.
     Detta tänkande bildar raka motsatsen till det vanliga naturvetenskapliga tänkandet. Materialisten säger ungefär att vi blir vad vi äter. Den astrologiska motsatsen är att vi väljer vår mat alltefter vad vi ämnar bli. Människoanden eller själen eller jaget väljer sålunda tid och plats för sin födelse utifrån vad som bäst passar hennes strävanden med det liv hon föds till. Varje liv blir då ett slags konstverk för oss alla att studera och ta lärdom av. Antingen människan lever gloriöst eller blygsamt anonymt, storslaget eller rysligt eller tafatt – allt är livsverk med den högsta inre mening. Detta tänkande omfattas av ett stort antal astrologer.
     Men planeterna då? Jo, ovanstående betraktelsesätt förutsätter att universum är en helhet som lyder under andra lagar än enbart de naturvetenskapliga. Kosmos är ett bräde för alla våra livs fagra spel. Bakom all existens kan alltså en central makt spåras, ett syfte, en orsak, som böjer världsalltet efter sin logik. Därför vimlar universum av samband. Varje skede speglar sig i alla dess delar – stora som små – och inget sker som inte är en följd av allt det andra, eller återverkar på allt det andra. Därför är det teoretiskt möjligt att utifrån vilken bit av tillvaron som helst kunna läsa, tolka och skildra alla andra bitar. Man måste bara lösa koden.
     Det är därför inte alls för att planeterna skulle rista sitt inflytande på människors liv som samband går att spåra, utan för att planeterna och människorna är delar av helheten och speglar varandra. Lika gärna som man kan läsa människors öden ur stjärnhimlen, skulle man kunna läsa stjärnhimlens öden ur män­niskors liv och rörelser.
     Vår vetenskap är oändligen delad, men vi skulle inget begripa av de lösryckta delarna om de inte hängde samman i en helhet. Allt har med allt annat att göra – därför har vi möjlighet att förstå. Dock är ännu själva helheten alltjämt ett mysterium för oss, ett mysterium i dubbel mening.

Slumpens sanning

Ett annat sätt att närma sig ovannämnda "totalsvar" är genom att resonera om slumpens sanning.
     Eftersom allt hör ihop i universum, finns det samband mellan de mest väsensskilda och avlägsna delarna, lika absoluta samband som mellan de intimt närstående, men naturligtvis svårare att tolka. Slumpen existerar därför inte alls, annat än som ett begrepp för de samband vi ännu inte hittat och förstått. Det betyder också att allt det som vi kallar slump saknar vi förmåga att kontrollera och styra. Slumpen är alltså ett ord för samband som inte är tillrättalagda eller reviderade av människan.
     Dessutom låter sig inte slumpen, såsom de flesta mer kända samband, avgränsas och styckas upp i små betydelselösa bitar. Den konventionella analysens skalpeller gör i regel så kraftiga ingrepp att det enda som återstår är en hårt beskuren liten detalj som inget lär oss utom sin egen form – om ens det. Slumpen har dock den intimaste kontakt med helheten bevarad. Därför intresserar den metafysikern.
     I de flesta ockulta doktriner har man satt i system att använda och tolka slumpen. Man singlar mynt eller stickor till I Ching, den gamla kinesiska visdomsboken, blandar och ger sin Tarot, spådomskortleken, lägger en stjärna, läser i kaffesump. Man har funnit att det ter sig svårt att med mer närliggande medel få ett tillräckligt omfattande perspektiv.
     Dessutom vill man inom ockultismen fånga upp egenskaper som ligger utanför vardagliga, rationella omständigheter – sådant som människan inte själv direkt råder över. Då är slumpen, den otämjda, en nyckel. Vad slumpen framkallar ligger närmare den universella helhetens lagar än människors medvetna handlande. I en annan tid skulle vi ha sagt att slumpen är det ogrumlade uttrycket för Guds vilja och Guds vägar.
     Astrologin grundar sig också på ett slags slump – stjärnhimlens utseende vid födelseögonblicket, sett från platsen för födelsen. Den celesta mekaniken än ännu opåverkad av vårt inflytande och vår födelse­tidpunkt låter sig inte ändras i efterhand, varför man kan tala om ett utslag av slumpen.
     En sak som på senare tid går att rucka en smula på är faktiskt födelseögonblicket. Medicinska tekniker kan snabba på ett födelseförlopp eller sakta ner det. Om sådant gjordes i avsikt att "piffa upp" horo­skopet, skulle inte längre horoskopet vara så slump­mässigt uppkommet. Jag vågar dock gissa att det dröjer innan förlossningsavdelningarna visar sådana ambitioner.
     Man bör ändå minnas att för astrologisk teori kvittar det ganska lika hur födelsen gick till, eftersom tidpunkten är så att säga fastställd av högre makt. När vi än låter barnet födas, så blir det just vid den tidpunkt som det var ämnat. Eller om man vill se det mer krasst: horoskopet över födelseögonblicket visar på den föddas karaktär, oavsett hur det mani­pulerades med förlossningen. Hur man än vänder sig har man, så vitt jag kan begripa, bara en, exakt födelsetidpunkt.
NÄSTA